År 1887 erhöll den brittiske ingenjören Sebastian Ziani de Ferranti det första patentet för en induktionsugn av -kanalkärna-typ, även om den inte fick praktisk tillämpning.
1917 utvecklade amerikanen MR Wyatt induktionsugnen av typen "nedsänkt-kanal" (eller nedsänkt-motstånd)-typ induktionsugn-marknadsförd som AJAX-WYATT-för smältning av mässing, och initierade därigenom kärnan i industriell tillämpning{9}}}.
Under mitten av-1920-talet drev den successiva introduktionen av motor-generatoruppsättningar (MG) och vakuum-rör hög-oscillatorströmförsörjning kraftfullt utvecklingen av medel- och högfrekventa induktionssmältugnar och induktionsvärmeutrustning.
1932 slutförde det amerikanska företaget TOCCO utvecklingen av hög-härdningsutrustning för industriellt bruk. Under andra världskriget började induktionsvärmeutrustning användas vid tillverkning av artillerigranater. Efter kriget utvecklades den kärnfria induktionsugnen med-nätfrekvens, som fick en snabb användning i gjuteriindustrin med början på 1950-talet.
1957 utvecklade General Electric (GE) den tyristor-baserade strömförsörjningen med variabel-frekvens; den här tekniken användes snabbt för medel-induktionsugnar, vilket avsevärt drev utvecklingen av dem.